Socialbidragstagares flytt mellan storstad och avfolkningsbygd

Åren kring 2020 dryftas bidragsberoendes flyttmönster i såväl dagspressen som i det offentliga Sverige, men utan att de är särskilt väl kända. Utifrån registerdata konstateras här att kontinuerliga (två år i följd) socialbidragstagare fortfarande är mer flyttbenägna än andra, men att skillnaderna minskar; att nettoströmmen snarast går från kommuner med befolkningsminskning till storstadskommuner, i synnerhet bland kontinuerliga socialbidragstagare med utländsk bakgrund; att de kontinuerliga socialbidragstagare som flyttar från storstad till kommuner med befolkningsminskning har en förhöjd benägenhet att flytta vidare; och att betydelsen av kontinuerligt socialbidragstagande för flyttutbytena mellan storstadskommuner och kommuner med minskande befolkning i stort sett kvarstår även när man kontrollerar för andra attribut i en regressionsmodell. Flyttströmmar antyder alltså huvudsakligen en ”social import” till storstadskommuner från kommuner med befolkningsminskning, snarare än en export i motsatt riktning.

EBP och verksamhet med personligt ombud

Evidensbaserad praktik (EBP) har länge varit föremål för en polariserad debatt inom socialt arbete. De mest uttalade meningsskiljaktigheterna rör EBP:s vetenskapssyn och i debatten accentueras detta ofta genom att EBP associeras med ett snävt metodologiskt fokus. Samtidigt har EBP i praktiken omtolkats på ett sätt som gjort att begreppet riskerar att urvattnas och inte bli förpliktigande. Varken ett snävt metodologiskt fokus eller ej förpliktigande tillämpningar är troligen optimala för att generera förbättringar i social omsorg eller för att ta till vara de reflektioner som gjorts inom socialtjänsten som kan vara värdefulla vid revidering av EBP. Den här studiens syfte är därför att göra delvis ny begreppsbildning tillgänglig och visa vad den kan betyda för att utveckla förhållningssätt och tillvägagångssätt. Det görs genom att analysera relationen mellan EBP:s grundläggande tillvägagångssätt och en socialtjänstpraktik (personligt ombud) som uppvisar den komplexitet som anses typisk för socialt arbete. Ett vidare syfte är att bidra med reflektioner om vilka element i EBP som behöver revideras respektive tas till vara för att EBP ska vara ett potentiellt önskvärt projekt i en sådan verksamhet. Det empiriska materialet utgår ifrån intervjuer i en ombudsverksamhet och det analyseras med teoretisk utgångspunkt i teknik- och vetenskapsstudier. Resultatet visar att den typ av kognitiva formaliseringar som tillämpas i strävan efter mekanisk objektivitet inom EBP kan vara problematiska i ombudsverksamheten. Samtidigt är formaliseringar i sig inte problematiska eftersom ombudsverksamheten, trots intryck av komplexitet, är mer formaliserad än vad den först verkar. De mest betydelsefulla formaliseringarna i verksamheten är dock inte kognitiva utan sociala och analysen pekar på att det kan vara värdefullt att komplettera EBP med medveten och strukturerad användning av sådana sociala formaliseringar för att stärka disciplinär objektivitet.

Socialtjänsten som granskningsobjekt

Öppna jämförelser (ÖJ) är ett system för kvalitetsmätning inom den svenska välfärdssektorn och ett skolexempel på det samhällsfenomen som betecknats ”granskningssamhället” (audit society) som försöker göra verksamheter mer transparenta och granskningsbara. Det svenska ÖJ-systemet har rönt internationellt intresse, bland annat genom den höga ambitionsnivån och den omfattande spridningen. Det finns forskning om hur ÖJ används inom olika delar inom socialtjänsten, men hitills ingen som undersökt hur ÖJ-systemet används som lednings- och styrverktyg. Syftet med artikeln är att beskriva hur politiker och ledande tjänstemän uppfattar betydelsen, användningen och konsekvenserna av ÖJ inom socialtjänsten och även att finna förklaringar till användningsmönstret. Studiens empiri är en enkätundersökning till 544 politiker och tjänstemän inom socialtjänsten i slumpvis utvalda kommuner. Analysen visar att ÖJ-systemet främst används för att identifiera förbättringsbehov, utvärdera utvecklingen över tid och som underlag för att rapportera till överordnade enheter. Användningen bestäms till stor del av huruvida användaren uppfattar att systemet har starkt stöd från den lokala ledningsstrukturen och att det uppfattas som ett pålitligt och relevant informationssystem. Den sammantagna tolkningen blir därför att det skett en långsam men stadig tillvänjning där ÖJ-systemet fått en naturlig plats som ledningsverktyg för både politiker och tjänstemän, främst med konsekvenser i form av förändrade attityder och styrformer och även, fast i mindre grad, konkreta verksamhetsförändringar.

Socialtjänstens respons på "flyktingkrisen"

Syftet med artikeln är att analysera organisering av och synen på mottagandet av ensamkommande barn inom socialtjänsten våren 2016 – en tidpunkt då antalet asylsökande ensamkommande barn nyligen nått en extrem omfattning under kort tid. Artikeln baseras på en totalundersökning (enkät) av socialtjänstens resurser, organisering och insatser i arbetet med ensamkommande barn och ungdomar. Resultatet visar att trots en statlig ambition om normalisering och integrering av mottagandet i den sociala barnavården, har en tydlig respons från socialtjänsten varit att specialisera verksamheten utifrån den ökande klientgruppen. Den här studien ger inget belägg för att specialiseringen lett till bättre kvalitet, tvärtom indikeras ett positivt samband mellan kvalitet och en integrerad organisation. Främst tyder studien på att resurser, övergripande samverkan och engagerade politiker har varit viktigt för hur man inom socialtjänsten uppfattar möjligheten att anpassa stödinsatser efter behov och att följa upp insatser. Noterbart med tanke på tidpunkten för studien är att en majoritet av respondenterna (företrädesvis chefer inom socialtjänstens verksamhet för ensamkommande barn) var förhållandevis nöjda med det stöd som erbjöds till ensamkommande barn/ungdomar, dock påtalades brister i möjlighet att följa upp och tillgång till insatser som matchar målgruppens behov.

”Du förstår, men du förstår ingenting.”

In the following article, based on two years of participatory ethnographic fieldwork with the No Border musical, as well as interviews with 16 of the musical’s 30 participants, community theatre is investigated in a context of deportability. We analyse the working process in the theatre group, in which actors with and without resident permits participated, through the concept of politics of translation. We show how inequalities due to the constant threat of deportation for several members were brought to the forefront during the work process of creating the musical. It concerned risks of detection for the undocumented participants as well difficult living conditions related to deportability (for example insecure access to livelihood, healthcare, housing etc.). The article conceptualizes various dimensions of working together in a group where participants live in unequal conditions as a politics of translation. This concept includes the work of language translation, and also captures translations of the different experiences mentioned above, and how different positions of power can be handled and understood, within a group with the ambition to work together, in this case on a theatrical performance. Our analysis shows how theatre in a context of asylum rights activism can challenge and create alternatives to the conditions of deportability, while these simultaneously condition the activism and translation. The article contributes to knowledge about mobilization in the context of vulnerability and inequality. We hope to also contribute to a development of critical social work both within and outside academia.

Förord

Temanummer: Kritiska sociala arbeten

Rustad för morgondagen?

During the last couple of decades, the state of the Swedish welfare society has deteriorated. Political decisions concerning the labour market, housing and education have significantly increased precarious conditions for many people. Income inequality and economic difficulties have increased. Changes in the welfare system make it harder to receive adequate support, while the repressive elements have also increased. We argue that critical and radical perspectives in social work can help reverse this negative development. What students learn in their social work education will affect their ways of understanding social problems, their practice, and their ability to work for change. We therefore regard social work education as an important arena for social change. But what is the state of such perspectives at our Swedish universities? This article examines the presence of critical and radical perspectives in the Swedish social work curriculum and attempts to answer the question ”How well equipped are future social workers to work in a critical and radical way?” The study shows that a critical perspective is common in the social work curriculum of some universities, but that critical and radical perspectives in general are absent. We argue that this

Motståndets motstånd

This article focuses on how gendered power operates in the neoliberal welfare regime and the circumstances created for welfare professionals in Sweden to act politically. Based on interviews with key informants in two cases of collective resistance among midwives and social workers, attention is focused on the practices of power used by politicians and managers. Drawing on resistance theory and concepts developed through previous research on equality, the result shows how fear is created and used and how distance is upheld through different techniques of power, which serve to prevent both collective mobilization and avoid these issues of deteriorated working conditions and care being politicized in terms of inequality

Dekolonialt socialt arbete

The purpose of this article is to identify and analyze the conditions and strategies for creating a critical and decolonial social work in the urban periphery. IIn this article we explore Save the Children’s program ”On equal terms”, that during the past decade created a space for local mobilization in several areas in Sweden, with the purpose of resolving communal problems. The article identifies three elements as central for their critical social work: the empowerment of a new generation of social organizers grounded in the urban periphery; the forming of alliances for the purpose of developing new languages and strategies to address problems and solutions in alternative ways; and the construction of counter-publics through the appropriation of space for the establishment of citizen-driven meeting places. Through these strategies and conditions, a decolonial social work was formed. Inspired by theories of resistance and mobilization, we interpret the work of ”On equal terms” as an expression of the politics of public-making and border work that transcends the separation between activism and social work, giving space for new alternatives and horizons.