What Confers Political Legitimacy in a Modern Society?

In this essay Wight considered several sources of legitimacy for a modern Western society. A well-functioning state bureaucracy is a necessity. Popular consultation involving the consent of the governed is also essential. In Britain elective parliamentary democracy meets this need. Citizens must agree on the principle of respecting current laws pending their revision through legal channels. A new authoritative source of legitimacy may replace an old one if citizens transfer their loyalty to it. Time may either heal the injured and legitimate the results of social conflicts or exacerbate antagonisms. Communist regimes and right-wing autocrats such as General Franco in Spain and the Shah of Iran appealed to a principle of ‘legitimation by success’. Other legitimation myths have included ‘childhood ideas of Robin Hood’, ‘the siege’, and ‘the pilgrimage’, but the most fundamental source of legitimacy resides in the blood shed for a society’s independence and the rebirth of its great founding principles. This bloodshed justifies the society’s rededication to pursuing its unfinished work. An opposing question concerns the individual dissenter’s political legitimacy, which must hinge on certain criteria (such as rationality and conscientiousness) to win moral respect. The ‘rationalist illusion’ supposes that citizens can be critical spectators in the proceedings of their own society and its politics. Such detachment is not attainable, and derives from the fallacy that political life can be reduced to the conscious and purposeful management of material needs.

Redaktörerna har ordet

I det här numret av Sociologisk Forskning presenterar vi sex stycken forskningsartiklar. I artikeln ”Commitment and control. Teamwork as management tool in a welfare state bureaucracy” visar Kerstin Jacobsson och Katarina Hollertz hur teamwork fungerar som en subtil styrmekanism inom offentlig sektor. Artikeln utgår från en omfattande etnografisk studie av verksamheten vid Försäkringskassans lokalkontor och belyser hur normativ kontroll sprider sig i organisationen genom teamwork. I individuella intervjuer uttryckte däremot vissa handläggare en oro för att betraktas som för strikta. Författarna uppmärksammar det faktum att ingen kritik framfördes i de kollektiva arbetsprocesserna, vilket visar på en stark normativ kontroll inom verksamheten. I artikeln ”#Metoo. En kamp för socialt erkännande och rättvisa” gör Emma Engdahl, Maria Nyman och Hans Ekbrand en innehållsanalys av vittnesmål från 65 svenska #metoo-upprop. I vittnesmålen framkommer, menar författarna, fyra typer av social missaktning: fysiska och psykiska övergrepp, förnedring eller kränkning, rättsberövande och epistemisk orättvisa. I artikeln diskuteras sexuella trakasserier som ”manlig samhandling”, det vill säga att en man agerar inför en publik som ger bifall till förövaren. Författarna konstaterar att ”#Metoo-rörelsen lyckades skapa ett retoriskt rum där vittnesmål om denna typ av förnedringar eller kränkningar trots detta kunde uttryckas och bli förstådda”. Torbjörn Bildtgård, Marianne Winqvist och Peter Öberg utgår i artikeln ”The dyad is not enough. Third-party mediation as a precondition for cohesion in long-term step relationships” från retrospektiva livsloppsintervjer med äldre föräldrar som uppfostrat både biologiska barn och styvbarn. En av deras slutsatser är att forskningen om mellangenerationella relationer i åldrande styvfamiljer bör ta hänsyn till den särskilda roll som en ”tredje part” ofta spelar för hur dessa relationer utvecklas över tid. Simon Härnbro, Marcus Herz och Magnus Dahlstedt analyserar i artikeln ”Social tjänst till salu. Om socialt arbete i upphandlingens tid” hur socialarbetare som utför upphandlade tjänster beskriver sitt arbete. Författarna visar att socialarbetarna ”beskriver både sig själva och klienterna som passiva i relation till upphandlingens logik”. En slutsats i artikeln är att upphandlingarna skapar ”en hierarki av olika former av socialt arbete”, där det kortsiktiga, specialiserade och avgränsade sociala arbetet är det som görs möjligt genom upphandlingarna, medan annat socialt arbete tenderar att ges lägre prioritet. Artikeln ”Dokumentationens roll för klientskapande processer i äldreinriktat socialt arbete. Spelar utlandsfödd bakgrund, kön och ålder någon roll?” av Anna Olaison, Maricel Knechtel, Sandra Torres och Emilia Forssell utgår från en analys av socialtjänstens akter. I texten diskuteras den betydelse bakgrund (inrikes eller utrikes född), kön och ålder har för både hur biståndshandläggare motiverar sina beslut och hur insatstyper fördelas till äldre personer. Författarna konstaterar: ”Det reser oundvikligen frågan om utrikesfödda och män i större utsträckning än inrikes födda och kvinnor får förlita sig på anhörigas informella insatser för att få sina omsorgsbehov tillgodosedda”. I artikeln ”Transnationalism, integration och etnisk organisering. En studie av svenska etniska organisationer i ljuset av civilsamhällets omvandling” uppmärksammar Olle Frödin och Axel Fredholm frågan om vilken roll transnationella aktiviteter spelar för dagens civilsamhälle. Analysen utgår från en totalundersökning av 52 riksförbund som fått bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Författarna menar att det går att det bland de etniska organisationerna i Sverige går att se en rad olika uttryck för en politisk transnationalisering som många gånger varierar beroende på migrantgruppernas förhållande till staten i ursprungslandet. I numret finns även tre recensioner av fyra aktuella böcker. Håkan Thörn tar upp två nyutkomna böcker i sin recension: Sven-Axel Månssons och Svante Lundbergs Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968–2018 (2021) samt Kjell Östbergs Folk i rörelse. Vår demokratis historia (2021). Thörn lyfter fram att Kjell Östbergs bok ger en ”imponerande överblick” av den tidigare forskning som bedrivits ”om sociala rörelsers betydelse för det moderna svenska samhällsbygget”. Han menar att boken är starkast i skildrandet av ”mobiliseringen före rösträttsreformen”, medan den del som berör tiden efter 1945 är svagare. Sven-Axel Månssons och Svante Lundbergs bok beskriver Thörn som ”relativt unik” inom forskningen om sociala rörelser, eftersom den bygger på återkommande intervjuer med aktivister under en lång tidsperiod. Thörn menar att det blir tydligt att ”68-revolten faktiskt var paradigmatisk för den aktivism som följde under de följande fem decennierna” men ställer sig samtidigt frågande till varför författarna inte ägnar ”det dynamiska mötet mellan den politiska och kulturella revolten” större utrymme. Tomas Berglund beskriver antologin Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet (2021) – med Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz som redaktörer – som en ”imponerande kraftsamling” som kastar ljus på olika aspekter av klass och ojämlikhet. Berglund saknar emellertid begreppet exploatering i boken, det vill säga en diskussion om ”det överutnyttjande av kroppar, själar och livsmiljöer som präglar dagens kapitalistiska produktion”, något som redan Marx menade gav utrymme för såväl kamp som politik. Charlotta Holmström skriver i sin recension av Lena Gunnarssons Samtyckesdynamiker. Sex, våldtäkt och gråzonen däremellan (2020) att ”frågan om samtycke kan framstå som enkel och tydlig i den politiska debatten och i diskussionerna om lagstiftning” men att forskningen om samtycke och samtyckeskultur är mer komplex än så. Hon beskriver Lena Gunnarssons ansats som ”ambitiös” och menar att studiens styrka är ”rikedomen i det empiriska materialet” som studiens styrka men menar samtidigt att analyserna ibland inte är stringenta nog. Vi vill även uppmana er att sända oss era artikelmanus, forskningsnotiser, förslag på recensioner och gärna idéer för framtida temanummer. Sociologisk Forskning publicerar bidrag på svenska och övriga skandinaviska språk samt på engelska. Sociologisk Forskning tillämpar anonymiserad kollegial granskning (double blind peer review) och alla artiklar publiceras med omedelbar öppen tillgång (open access) på tidskriftens hemsida. Lena Sohl och Magnus Wennerhag Redaktörer för Sociologisk Forskning

Scraping By and Making Do: Navigating New Zealand’s Welfare System

<p>In August 2017, debate over Green Party co-leader Metiria Turei’s declaration of two-decade-old benefit fraud sparked an ongoing discussion around poverty in New Zealand that revealed the fraying edges of the country’s welfare safety net. The perception that New Zealand has a low level of poverty and a fair, coherent welfare system that ensures those “deserving” of support receive what they need is untrue. Instead, there is an extraordinary disconnect between those responsible for running New Zealand’s welfare system and the daily experience of beneficiaries and NGO workers who must navigate the complex welfare landscape to address hardship. Patching together the threads of a fraying safety net, for New Zealand’s most vulnerable, is little-appreciated work, but crucial to their survival nonetheless. In this thesis, I explore how beneficiaries and NGO workers use tactics to manage the gaps between policy, practice and need created by state strategy in order to address hardship. I examine the resilience and experiential expertise of beneficiaries and NGO workers as they work around the limitations of state bureaucracy to address high levels of poverty in New Zealand.</p>

Scraping By and Making Do: Navigating New Zealand’s Welfare System

<p>In August 2017, debate over Green Party co-leader Metiria Turei’s declaration of two-decade-old benefit fraud sparked an ongoing discussion around poverty in New Zealand that revealed the fraying edges of the country’s welfare safety net. The perception that New Zealand has a low level of poverty and a fair, coherent welfare system that ensures those “deserving” of support receive what they need is untrue. Instead, there is an extraordinary disconnect between those responsible for running New Zealand’s welfare system and the daily experience of beneficiaries and NGO workers who must navigate the complex welfare landscape to address hardship. Patching together the threads of a fraying safety net, for New Zealand’s most vulnerable, is little-appreciated work, but crucial to their survival nonetheless. In this thesis, I explore how beneficiaries and NGO workers use tactics to manage the gaps between policy, practice and need created by state strategy in order to address hardship. I examine the resilience and experiential expertise of beneficiaries and NGO workers as they work around the limitations of state bureaucracy to address high levels of poverty in New Zealand.</p>

To co-opt or coerce? State capacity, regime strategy, and organized religion in Cambodia, Laos, and Vietnam

This article explores the dynamic relationship between states, authoritarian regimes, and organized religion in the ostensibly Marxist-Leninist states of Cambodia, Laos, and Vietnam. Despite espousing an initial shared ideological commitment toward curbing the influence of domestic religion, actual regime policies toward these groups have varied considerably over time. I argue that the explanation for this difference can be found in unpacking the strength of each regime’s state apparatus. This article introduces a new typological theory for understanding how state capacity has shaped the divergent strategies Cambodian, Lao and Vietnamese regimes have employed to manage organized religion during the post-Vietnam War era (1975 to present). In brief, I argue that regime elites in Vietnam have successfully co-opted organized religion through the state bureaucracy. Conversely, Marxist-inspired regimes in Cambodia and Laos have oscillated between policies of coercive violence and strategic accommodation to dilute the power of domestic religious groups.

Explaining Indonesia’s Under-balancing: The Case of the Modernisation of the Air Force and the Navy

The current maritime challenges that Indonesia faced had not led to the development of the navy and air force. While theories of neoclassical realism highlighted the importance of domestic factors when determining responses at the strategic level, inefficiencies within the state bureaucracy had often been the bane of prudent policies. Our article attempts to engage with the neorealist concept of under-balancing to look at the reasons why there is stagnation in Indonesia’s naval and air force development. The proponents of under-balancing blamed inefficient bureaucracy as the cause of the issue. Our study on Indonesia’s naval and air force development indicated that inefficient bureaucracy was not the only driver of under-balancing. Looking at the agenda of naval and air force modernisation, this research argues the lack of commitment from the government, limited economic sources and the different modernisation priorities at the military unit level that had greatly contributed to the mismatch between systemic pressure and the response, in this case through naval and air force development, against it.

The House of Spirits

With reference to one man’s remarkable struggle to rebuild his home in Havana following its partial collapse, this article contributes to the emerging anthropological literature on care by thematising the role of the state as carer-in-chief. Experiences such as that of Lázaro, the protagonist of the article, demonstrate the central paradox of care as a state project—one that receives its most extreme expression in the totalising project of revolutionary state socialism—namely, the contradiction between the particularistic, affective, and aesthetic character of care and the generalising and neutralising rational order of the state mechanisms charged with delivering it. Drawing on the ritual and cosmological template of Afro-Cuban espiritismo, Lázaro effectively solves this paradox by supplementing his relationship with state structures with an intricate, ever-evolving, and deeply personal relationship with spirits. The upshot is Lázaro’s remarkable sense of inner conviction in the efficacy of state bureaucracy, underpinned by the aesthetics of care that spiritsit practice provides.

Risk and labour in the archives: archival futures from Uganda

The history of archival management in Uganda reveals the foundational relationship between austerity and colonial archival institutions. This article discusses how impoverishment and self-interested editing were central to the bureaucratization of colonial archives at their founding. Extreme austerity in the wake of structural adjustment in the 1980s accelerated archival decay while adding new uncertainties to archivists’ work. Postcolonial archivists’ strategies of risk management and repair work have helped to preserve archives from potentially nefarious editing by partisan officials and publics. However, neglect and decay have also constrained the circulation of archives in public life and have reinforced colonial institutional violence. These conditions of postcolonial institutions require continuous hazardous labour from individuals embedded in the margins of state bureaucracy. This article emphasizes the backstage of archival labour and the risks that archivists navigate in preserving – and managing the public life of – relics of contentious pasts.

Quantification and classification in education: What is at stake?

Histories of statistics and quantification have demonstrated that systems of statistical knowledge participate in the construction of the objects that are measured. However, the pace, purpose, and scope of quantification in state bureaucracy have expanded greatly over the past decades, fuelled by (neoliberal) societal trends that have given the social phenomenon of quantification a central place in political discussions and in the public sphere. This is particularly the case in the field of education. In this article, we ask what is at stake in state bureaucracy, professional practice, and individual pupils as quantification increasingly permeates the education field. We call for a theoretical renewal in order to understand quantification as a social phenomenon in education. We propose a sociology-of-knowledge approach to the phenomenon, drawing on different theoretical traditions in the sociology of knowledge in France (Alain Desrosières and Laurent Thévenot), England (Barry Barnes and Donald MacKenzie), and Canada (Ian Hacking), and argue that the ongoing quantification practice at different levels of the education system can be understood as cultural processes of self-fulfilling prophecies.